Att jag har separationsångest är ingen hemlighet.
Tyvärr inom psykiatrin är det väldigt många som slutar jobba och nya anställs.
Varje sommar är det nya vikarier.
Jag har lärt mig genom åren (tyvärr) att inte skapa relationer med personal. Även på dom 2 boende jag bott/bor på.
Där jag bor nu kallar jag alla sommarvikarier och dom som är här enstaka gånger för "besökare".
Jag är tydlig med att dom inte får vara inne hos mig eller ha närmare kontakt.
När jag var inlagd i Vadstena 2016-2019 fick jag dock en hel del relationer. Vissa avsluta jag fint med och det kändes okej. Dock är det en relation som jag tänker mycket på.
Det var en kvinna, vi kan kalla henne X.
Vi hade en fin tid. X visade sig vara en av dom bästa jag mött. Jag fick ta den av X liv och hon av mitt. Vi spenderade flera nätter på sjukhus, X var med när jag skulle sövas. X lät mig göra saker som andra inte gjorde. Förtroendet vi hade för varandra var starkt. När jag blev flyttad till öppenvård så ringde jag X flera gånger.
Men så tog allt slut.
Jag blev en natt akut körd till avdelningen av polisen. När jag kom in på avdelningen så fick jag höra kränkande saker vilket gjorde att jag ställde mig på tvären och inte ville gå in. Då tar annan personal tag i mig och drar. Jag gråter och ropar på polisen och frågar om dom ser vad som händer.
X står och tittar på utan att säga ifrån till sina kolleger.
Jag fick sedan 100 % vak vilket innebär att jag inte får vara själv alls.
X satt första timmen hos mig. X prata inte med mig, X visade en sida jag aldrig sett. När våra blickar möttes var det som allt var borta. X var inte längre samma person. Jag grät tills jag somnade, dagen efter åkte jag hem. Och det var sista gången vi sågs.
Ofta tänker jag på X, allt vi gått igenom, alla nätter på sjukhus när X vakat över mig när jag varit nära att lämna.
Detta är en relation som slutade hastigt och konstigt.
Jag vet att jag måste gå vidare. Men det gör så ont att inte veta varför det blev såhär. Och det jobbigaste av allt är att vi aldrig sa hejdå till varandra.